HUG FOR HEROES

Före kriget var Oleksandr Teresjtjenko filmfotograf, make och far och levde ett vanligt liv. När Ryssland först angrep Ukraina 2014 anmälde han sig som frivillig.

Under försvaret av Donetsks flygplats landade en fientlig granat bland hans förband. Han grep den och täckte den med sin kropp — och släppte den inte i tid. Han förlorade båda händerna och delvis synen, men räddade fyra liv. Sedan följde en lång omlärning: hur man lever självständigt, hur man gör vardagliga saker på helt nya sätt.

I stället för att dra sig undan ägnade Oleksandr sig åt andra. Han grundade en organisation som stöttar veteraner som anpassar sig till livet efter synförlust och amputation. Som samhällsaktivist och senare biträdande minister för veteranfrågor i Ukraina drev han veteranernas rättigheter på högsta nivå.

Hans budskap till andra som lever med amputation är enkelt: ”Jag klarade det — och du kan också!” Oleksandrs historia påminner om att en människa kan förbli en källa till styrka för andra även efter den djupaste brytningen.

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina var Pavlo tandläkarstudent på tredje året. I september 2024 gick han med i 12:e brigaden för särskilda uppdrag ”Azov”.

Under en evakuering av sina medsoldater slet en drönarfälld laddning genom hans ben. I sjutton timmar höll han sin position under oavbruten beskjutning. När hjälpen nådde honom visste han redan att benet inte kunde räddas.

Genom rehabiliteringen var hans största drivkraft att gå igen. Idrotten hade format honom sedan barndomen — taekwondo, fotboll, boxning, brottning — och nu bar den honom tillbaka.

För Pavlo var idrotten och de närmaste inte en del av återhämtningen utan själva återhämtningen.

Före kriget var bergen hans andra passion — han hade vandrat Karpaterna tre gånger. Nu förbereder han sin första vinterbestigning på protes.

I dag är Pavlo tillbaka i tjänst i en ny roll. Han arbetar med Azovs media och insamlingar och använder sin röst och sin historia för att stötta de bröder och systrar i vapen som fortfarande håller linjen.

Oleh föddes och växte upp i Tjortkiv, där han följde sin far till järnvägen. I trettioåtta år arbetade han som lokförare — ett stadigt liv, ett stadigt yrke.

Han var redan pensionerad när Rysslands fullskaliga invasion började. Under krigets första dagar gick han till fronten som frivillig. Han förlorade båda benen. En vapenbroder räddade hans liv genom att sätta tourniqueter på plats där de låg.

Hans återhämtning har varit lång. Oleh tillbringade sex månader i USA för att lära sig gå på proteser, och därefter fortsatte rehabiliteringen i Ukraina.

Genom hela den här resan har hans fru Natalia funnits vid hans sida och blivit hans ständiga stöd — hon har hjälpt honom genom återhämtningen och genom att vänja sig vid en ny verklighet. De har varit gifta i 36 år och har två barn tillsammans.

Oleh och Natalia gick med i Hug for Heroes tillsammans. Deras historia visar något väsentligt: återhämtning är inte en enskild process. Den är delad — mellan partner, inom familjer och över tid, medan människor bygger upp sina liv igen efter trauma.

Före det fullskaliga kriget arbetade Mykola inom teater och film och byggde ett liv i konsten tillsammans med sin fru Kateryna. 2022 gick han med i Ukrainas försvarsstyrkor, först i nationalgardet och senare i Azovbrigaden som drönarpilot.

I mars 2024, under ett stridsuppdrag nära Serebrjanskyjskogen i Luhansk, träffade en rysk styrd bomb Mykolas position. I timmar låg han fast under rasmassorna medan hans vapenbröder försökte nå honom under eld. Den dagen förlorade han två av sina kamrater och båda benen ovanför knät.

Steg för steg, genom smärta, rehabilitering och proteser, fortsatte Mykola framåt. Han gick med i Hug for Heroes tillsammans med sin fru Kateryna.

I dag fortsätter Mykola att omsätta sin erfarenhet i handling. Tillsammans med sin fru stöttar han insamlingar för Ukrainas nationalgarde och driver frågor om tillgänglighet och inkludering i Ukraina. Inom brigaden hjälpte han också till att skapa ”Integration” — en enhet som arbetar med att hjälpa sårade soldater och frigivna ur rysk fångenskap tillbaka i tjänst.

Samtidigt har Mykola blivit en offentlig röst för de ukrainska försvarare som fortfarande hålls i rysk fångenskap; han talar om Mariupols försvarare på internationella scener, bland annat på filmfestivalen i Venedig. Vid sidan av allt annat är han tillbaka på scenen — och fortsätter sitt arbete som skådespelare i Kyiv.

Före den fullskaliga invasionen levde Viktor Dratjuk ett aktivt liv. Våren 2023 gick han in i Ukrainas försvarsmakt och tjänstgjorde i 95:e luftburna anfallsbrigaden.

Den hösten, under strider i Donetsk-regionen, träffade en FPV-drönare hans position. Viktor förlorade båda benen. Efter dussintals operationer i Charkiv, Kyiv och Lviv inledde han rehabilitering och fick proteser.

Steg för steg byggde Viktor upp sin vardag igen och fann ett nytt syfte i den. Han kastade sig in i idrotten: kälkhockey, kajak, klättring, bågskytte och brottning.

Med tiden insåg han att han ville hjälpa andra veteraner i en annan strid — återgången till civilt liv. Genom Hug for Heroes pilotprojekt i Ukraina träffade han Viktoriia, idrottare, instruktör och hans blivande fru. Tillsammans tävlade de i ett nationellt mästerskap i vattenturism, genomförde en 18 km lång rutt, tog graden kandidat till idrottsmästare och tog sig ner i Europas längsta gipsgrotta. Nyligen föddes deras son Danylo — ett nytt kapitel i en berättelse om kärlek och återuppbyggnad.

I dag leder Viktor Centrum för veteranutveckling vid Lvivs statliga universitet för fysisk kultur, där han stöttar veteraner genom idrott, utbildning och yrkesutveckling.

Från ung ålder drogs Iurii till idrotten. Livet tog många vändningar — från arbete som fräsare till 20 år till sjöss — innan han till slut återvände hem för att försörja sin familj.

När den fullskaliga invasionen började anmälde Iurii sig frivilligt för att försvara Ukraina. Han tjänstgjorde först nära den belarusiska gränsen och stred senare vid Kupjansk på Charkivfronten, där han sårades och förlorade ett ben.

Det var på den gränsposteringen, före skadan, som Iurii träffade Ksenia, en frivillig psykolog som besökte förbandet. De blev förälskade och gifte sig.

Genom skadan, operationerna och rehabiliteringen blev Ksenia hans stadigaste stöd — kvinnan som först kommit för att lyssna på soldater byggde nu ett liv med en av dem.

Efter Hug for Heroes återupptäckte Iurii buhurt — en gruppstrid med trubbade vapen som han hade älskat sedan barnsben. I samma klubb, ”Nestrymni”, började han också med bågskytte.

I dag tränar han aktivt och tävlar — nyligen representerade han Zjytomyrregionen i de nationella veterantävlingarna ”Northern Outpost” i Tjernihiv.

Radyslav var nitton år när Rysslands fullskaliga invasion började. Han anmälde sig som frivillig under krigets första dagar och kom, trots sin ålder och avsaknad av stridserfarenhet, in i Azovbrigaden — ett av Ukrainas mest krävande förband. Hans far tjänstgjorde redan vid fronten.

I oktober 2023, under ett stridsuppdrag, exploderade en granatkastargranat vid hans sida. Vid tjugoett års ålder förlorade Radyslav båda benen.

Efter skadan började Radyslav göra det han hade skjutit upp före kriget. Han har kastat sig in i idrotten, bland annat dykning, och drömmer om att på egen hand bestiga Hoverla, Ukrainas högsta berg.

Varje dag, säger han, är en ny chans att bevisa för sig själv att han fortfarande är stark — och kanske att påminna någon annan om att livet inte tar slut med en skada. Det fortsätter.

Radyslav gick med i Hug for Heroes som en del av sin återhämtning. Efter Hug for Heroes fann han ett sätt att fortsätta tjäna — den här gången utanför slagfältet.

Han kom till Nationella akademin för inrikesärenden, där han arbetar med patriotisk fostran för kadetter och studenter och hjälper till att utveckla veteranidrotten.

Före kriget levde Andrii ett stadigt civilt liv och arbetade på ett lager i Zaporizjzjia. Han hade aldrig gjort militärtjänst, men när Rysslands fullskaliga invasion kom — lämnade han det vanliga livet bakom sig och gick till fronten som frivillig.

2024 sårades han. Skadan tog mer än kroppen — med hans egna ord stängdes något inom honom. Han kom hem tillbakadragen och bar på en tyngd som ord inte riktigt nådde.

I Hug for Heroes fann han något han inte hade väntat sig: likvärdighet.

Varje man där hade gått genom samma eld, och i det brödraskapet började tystnaden han burit på släppa.

Efter programmet gick Andrii med i ”Sich”, Zaporizjzjias fotbollslag för amputerade, och klev ut på planen igen. Resan till Sverige gav honom trygghet på protesen, och nu förbereder han nästa — till Frankrike.

I fjol tilldelades Andrii medaljen ”För militärtjänst till Ukraina” av Ukrainas president.

Pavlos liv var byggt kring medicinen långt före kriget. Han växte upp i Bila Tserkva, läste vid det lokala vårdgymnasiet, arbetade som ambulanssjukvårdare och undervisade 2020 soldater i hur de räddar varandra i fält.

När den fullskaliga invasionen började var han bland de första att anmäla sig. I tre år försvarade han Donetsk- och Chersonregionerna med 72:a mekaniserade brigaden ”Black Zaporozhians” som äldre stridssjukvårdare.

2023, nära Vuhledar, klev Pavlo på en mina under en evakuering av sårade vapenbröder.

Han gav sig själv första hjälpen där han låg, men förlorade en tredjedel av höger underben. Efter rehabiliteringen återvände han till sitt förband som mekaniker för attackdrönare.

Pavlo skämtar om att han nu är en pirat, med vad han kallar sitt ”stålben”. Under humorn ligger något allvarligare: han springer, cyklar, tävlar i triathlon och har nyligen gått i mål i ett halvmaraton.

Efter Hug for Heroes började Pavlo studera vid Danylo Halytskyj nationella medicinska universitet i Lviv. Han vill bli kirurg och ge människor tillbaka deras hopp.

Före kriget levde Vasyl ett liv i rörelse. Han gjorde sin värnplikt i flottan, arbetade som svetsare i Europa och gav sin lediga tid till naturen — fiske, vandring, gymmet, skidtävlingar på vintern. Han var en man som behövde att kroppen rörde sig.

2023 gick han med i 46:e självständiga luftrörliga brigaden som stridsvagnsskytt. I utkanten av Marjinka, under försvarsstrider, sårades han av artillerield.

Under rehabiliteringen bar han på en envis vilja — att stå på proteser så snart som möjligt, att leva självständigt igen, att ta tillbaka sitt eget liv i sina egna händer.

Hug for Heroes gav den viljan det som saknats — människor. I Sverige träffade Vasyl andra veteraner som drog honom djupare in i idrotten och i frivilligarbete. De vänskaperna följde med honom hem.

I dag spelar han i ”Unbroken”, ett kälkhockeylag i Lviv. Hans liv är aktivt igen — idrott, simning, frivilligarbete.

Vasyl medger att hans dröm är dubbel och oskiljaktig — att leva i ett Ukraina som har vunnit kriget och blomstrar, och att en dag tävla i de paralympiska spelen.

Yevhenii har varit soldat nästan hela sitt vuxna liv. Efter gymnasiet valde han armén och har tjänstgjort sedan 2015 — senast som äldre sergeant i en ingenjörspluton och tillförordnad chef för en ingenjör- och sappörpluton.

2023, nära Verbove i Zaporizjzjia-regionen, sårades Yevhenii i strid. I femton timmar väntade han på fältet med tourniqueter på plats. Han förlorade sitt högra ben ovanför knät.

Under rehabiliteringen var den största källan till styrka för Yevhenii stödet från hans fru, familj och vänner. Steg för steg lärde han sig att leva igen på nya villkor.

2024 blev han den förste veteranen i Ukraina att klara det förarprov som anpassats för personer med funktionsnedsättning — ett personligt mål som öppnade en väg andra nu kommer att gå.

Yevhenii gick med i Hug for Heroes tillsammans med sin fru. För honom var en av de mest värdefulla delarna av erfarenheten den styrka som kommer av att vara bland andra som gått samma väg. Återhämtning, insåg han, är inte något man gör ensam — den byggs mellan människor.

I dag fortsätter Yevhenii att tjänstgöra i Ukrainas nationalgarde.

Före kriget arbetade Yevhenii med skogsvård och spelade gitarr i ett rockband. 2022 gick han in i Ukrainas försvarsmakt och tjänstgjorde som granatskytt i 81:a självständiga luftrörliga brigaden.

I mars 2023, under en anfallsoperation, klev han på en mina när han evakuerade en sårad vapenbroder. Han förlorade båda benen på platsen.

Efter skadan blev det avgörande att hålla sig aktiv, både för den fysiska och den psykiska återhämtningen. Träning och rehabilitering hjälpte honom att få tillbaka styrkan och fortsätta framåt genom en av de svåraste perioderna i hans liv.

Genom Hug for Heroes pilotprogram i Ukraina träffade Yevhenii Anna. Hon arbetade där som tränare och instruktör, och de möttes under en av forsränningsaktiviteterna kort efter hans skada. Deras relation blev en del av själva återhämtningsresan — byggd på stöd, rörelse och på att lära sig gå vidare tillsammans.

Med tiden återvände Yevhenii i tjänst. Han kom tillbaka till sin brigad och gick sedan över till en utbildar- och instruktörsroll i ett annat förband. I dag bor han i Lviv och arbetar på en restaurang. Hans största dröm är att lära sig springa och hoppa på proteser och att återvända i tjänst i sin ursprungliga brigad.